Starten av att lämna hederskulturen
Maria Hind Alias
De värsta av de absolut värsta i släkten var på besök hos mina föräldrar för att fika och umgås. Efter att jag lämnade min ex-man så brukade jag dricka mitt kaffe tyst när släktingar var hos mina föräldrar på besök. Utan att vara social eller ha något att tillföra samtalen. Det hade gått några månader sedan jag lämnade min man och visade alla i min släkt att jag inte längre ställde upp på att vara en del av hederskulturen som de tvingat på mig i hela mitt liv.
Mitt i surret och kaffedrickandet så säger pappa:
"Vi måste börja behandla flickor och pojkar på samma sätt."
Tystnaden från släktingarna gjorde att man kunde höra en nål falla på golvet. Han repeterar samma mening igen fast med lite starkare och högre röst:
"Vi måste börja behandla flickor och pojkar på samma sätt"
En av släktingarna frågar helt iskallt - "Vad menar du?" För henne var det helt obegripligt. Min far repeterade -
"Vi måste börja behandla flickor och pojkar på samma sätt! För hade vi gjort det, då hade hon - och så pekar han med hela handen på mig - inte behövt stå ut med att bli misshandlad i flera år och vara tyst om det! Vi hade då visat henne att det finns möjlighet att lämna om hon inte mår bra! Hon hade inte känt sig tvingad att gifta sig när hon var 19 år och själv bara barnet!
Släktingarna tittade på varandra, himlade med ögonen och fick till slut ur sig ett ”Tack för kaffet, men vi går nu.”
Det var starten på när min far valde att lämna hederskulturen han med. Och starten på när han, tillsammans med mig, började ställa sig upp och prata i klartext om att vi bor i ett av världens mest fantastiska länder. Jag vill begrava den skitkulturen som jag blev tvingad att växa upp i, och som jag tvingade mina barn växa upp i. Men nu är det nog.
Maria Hind Alias reser runt och föreläser om våld i nära relationer, hederskultur och om hur hon bröt sig loss från både våldet och kulturen. Hennes föreläsningar kan ses som inspiration, utbildning eller som en kunskapshöjande resa genom ett Sverige som finns runt om oss varje dag, men som de flesta svenskar aldrig ser.
