> > > >

Idoldyrkan - Hopp i en grå vardag

Fredrik Strage

Fredik Strage, som bland annat har skrivit för tidningar som Dagens Nyheter, Månadsjournalen, Pop och Bibel, tar en närmare koll på fenomenet Fans. Han har hittat vad är det allmänmänskliga behovet som ligger bakom idoldyrkan och på vilket sätt Justin Bieber-fansen skiljer sig från Kiss- och Britney Spearsdyrkarna.

Min vän Henric dyrkar Kiss. Han har hundratals skivor, tillräckligt många affischer för att tapetsera kinesiska muren och en garderob full av turnétröjor. "Vad roligt", säger jag när han berättar att han köpt biljett till Kiss konsert på Friends Arena. "Det vete fan", svarar han. "Jag har redan ångest."

Henric tillhör de fans som är obrottsligt lojala sitt favoritband. Det spelar ingen roll att Kiss har bytt ut två originalmedlemmar, eller att deras skivor blir sämre och sämre. Henric skulle aldrig drömma om att missa en spelning, trots att han är lika pessimistisk varje gång. Han våndas inför konserterna ungefär som andra plågas av det annalkande julfirandet med släktingar som de inte står ut med att träffa.

Människor har i alla tider satt vissa personer på piedestal, eller till och med upphöjt dem till gudar. Och fansens beteende har inte blivit vildare med åren, snarare tvärtom. Den som tyckte att Justin Bieber-anhängarna var hysteriska när de trängdes utanför Grand Hotel i våras borde ha stått på samma plats 128 år tidigare. Då klev den hyllade operasångerskan Kristina Nilsson ut på en av hotellets balkonger och sjöng lite för folkmassan som samlats. 20 personer dog i tumultet.

Länge var kungligheter, politiker och upptäcktsresanden de mest firade personerna i samhället. I slutet av 1800-talet fick de allt starkare konkurrens av skådespelare, musiker och underhållare. Strax efter sekelskiftet ledde filmens genombrott till en mer intensiv idoldyrkan. När publiken kunde se rörliga närbilder av skådespelarnas ansikten i jätteformat kändes det som om de fick en mer intim relation till stjärnorna.

Den utvecklingen har fortsatt till våra dagar när idolerna twittrar och instagrammar sitt privatliv, fångas på paparazzibilder, och skapar en illusion av intimitet. De flesta av oss vet mer om makarna Beckhams äktenskap än om våra morföräldrars. Ändå pekar vi gärna finger åt unga popfans och säger att de hjärntvättats av nöjesindustrin.

Efter rockmusikens födelse förknippades idoldyrkan länge med puberteten. Men i takt med att artisterna åldrats, utan att ge upp sitt turnerande, har de som trängs vid kravallstaketet blivit allt rynkigare. De mest intensiva ömhetsbetygelserna kommer dock fortfarande från tjejer i lägre tonåren. Den tsunami av kärlek som de släpper loss mot sina favoriter är starkare än den mest extatiska religiösa tillbedjan – och flyktigare.

Tolvåriga tjejer tröttnar ofta lika snabbt på pojkband som de tröttnade på gosedjur några år tidigare. Och de skönsjungande sötnosarna faller snabbt i glömska. När Bruce Springsteen spelade i Sverige första gången var skotska Bay City Rollers det största pojkbandet, ständigt förföljda av skrikande tjejer. 38 år senare fyller Springsteen fortfarande arenor medan Bay City Rollers sedan länge vilar på flickfavoriternas kyrkogård.

Gene Simmons, basist i Kiss, sa en gång att de aktade sig för att locka för många kvinnliga fans. Det lät fördomsfullt. Män verkar dock i högre grad än kvinnor uppfatta skivköpande som en plikt. Oavsett hur mycket de gamla idolerna suger så fortsätter killarna att gå på konserterna och köpa deluxeutgåvor av undermåliga album. Som min vän Henric, med andra ord.

Vissa artister är så bra på att vårda sina varumärken att såväl kvinnor som män följer dem genom decennierna. De förnyar sig utan att sjabbla bort sin ursprungliga charm. De bibehåller en mystik trots att de ofta verkar självutlämnande. Lady Gaga kan exempelvis vara familjär med sina fans på Twitter, men fortsätter ändå att vara övermänsklig discogudinna från en annan galax. Hon blir aldrig vanlig – vilket skulle vara ett större hot mot en långvarig karriär än de skandaler och kollapser som inte sällan väcker fansens sympati, och får dem att känna sig behövda. När stjärnor mobbas av medierna, som under Britney Spears spektakulära psykbryt 2007, stärks inte sällan gemenskapen bland beundrarna. "Leave Britney alone!" som en supporter bölade i ett videoklipp.

Stjärnorna ger oss hopp även om vi inte är hysteriska fans. Om hjältarna från vår ungdom fortsätter att utföra stordåd känns det som om våra egna liv också är på väg åt rätt håll. Och om de hittas döda på hotellrum tänker vi: "Det finns viktigare saker i livet än skönhet, pengar och berömmelse. Mitt jobb som asbestsanerare är inte så dumt, trots allt."

Fredrik Strage

Fredrik Strage

Kontakta oss

Stockholm: 08-545 535 00
Göteborg: 031-719 65 00
Malmö: 040-600 70 70
E-post info@talarforum.se Lediga tjänster

Nyhetsbrevsartiklar

Talarforum Akademi   

Masterclass

En heltäckande utbildning för talare » Anmäl dig nu - senast 15 juni
» Ladda ner broschyren

Föreläsare Moderatorer Artister Internationella föreläsare

Google translate

Talarforum i Skandinavien AB, Norr Mälarstrand 6, 112 20 Stockholm. Tel: 08-545 535 00. E-post info@talarforum.se

Cookies Webbkarta