Att fatta rätt beslut
Ari Riabacke
Många lever i tron att vi går analytiskt tillväga när vi fattar beslut, att vi förhåller oss klokt till risk i alla dess former och att tekniken kan hjälpa oss, om vi mot alla odds, skulle vackla för en kort sekund i vår övertygelse om hur vi ska göra.
Jag har dock, gång efter annan, fått bevisat för mig att så inte är fallet.
Ett aber för många är att man inte riktigt förstår hur människor fungerar, jag tänker då främst på det här med att hantera risk. Vi har en övertro på analysmodeller och matematiska axiom samtidigt som vi låter oss förvillas av våra mänskliga egenskaper.
Agerar känslomässigt
Vi är nämligen förprogrammerade tvåbeningar som agerar långt mer känslomässigt än vi både hoppas och tror och vi försöker vidare envist att undvika risk i alla dess former – om inte det finns pengar inblandat, eller rättare sagt om inte ett högre risktagande får oss att hoppas – och i goda tider ha goda skäl för det – på ekonomisk vinning i en eller annan form. Då går allt inte sällan helt bananas, om uttrycket tillåts.
Handlar om övervakning
Mycket av riskhanteringen såväl som beslutsfattandet i stort har kommit att handla om vad vi med teknikens hjälp kan övervaka, simulera och i bästa fall sia om.
Jag har noterat att teknik, matematik och modeller av allehanda slag har blivit den moderna tidens motsvarighet till de blinkande kontrollerna i Adolphson & Falks låt Blinkar Blå, som blev deras stora genombrott efter att ha spelats i radioprogrammet Eldorado1981. Det handlar inte längre om sunt förnuft, moral eller någon form av klokskap – dessa egenskaper hör till en svunnen tid. Det handlar i stället om att på bästa sätt, ofta på grumliga grunder, legitimera de beslut man fattar och de risker man tar, till exempel genom att hänvisa till det faktum att ”kontrollen blinkar blå”.
”Kontrollen blinkar blå, en signal för det säkra. Kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska. Om skärmen är normal finns inga skäl att tveka. När kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska. Men i nattens tysta timmar har jag undrat vad som händer där tekniken inte ser, vad som döljer sig i tujaträdens skugga. Och jag känner oron växa mer och mer. Men kontrollen blinkar blå ... Men det finns frågor datorn inte kan besvara, signaler som jag inte kan förstå. Det finns så mycket som vi inte kan förklara. Det finns krafter som vi aldrig kan rå på. Men kontrollen blinkar blå ...”
