Våga ta ansvar för barnen!
Tommy Deogan
Det viktiga och ärofyllda ansvaret
Sedan jag började arbeta med vålds- och brottsförebyggande arbete 1999 är det främst två saker som satt sin prägel på mig. Den ena är den bristfälliga kommunikationen mellan skolor och hem, och den andra är att som förälder våga se sanningen i vitögat och anamma de signaler som tyder på att deras barn har problem. Precis som under min egen uppväxt så är vi även idag väldigt duktiga på att finna orsaker och anledningar åt destruktiva barn och ungdomar. Pappan kanske är si, eller mamman är så. Det egna ansvaret försvinner. Vetskapen om att det ofta går att skylla på andra saker blir större och större, likaså den destruktiva identiteten. En identitet som ofta stannar i skolan och på fritiden men som aldrig följer med in till föräldrahemmet.
Våga se och vara lyhörd
Under den tid jag arbetade som intensivast med gäng- och brottsförebyggande insatser så blev det uppenbart hur såväl föräldrars förnekande som den bristfälliga kommunikationen mellan skola och hem banade väg för tonåringens destruktiva karriär. Vetskapen om att ingen stoppade honom hade blivit för påtaglig. Att våga anamma och se är också att ta ansvar, ett ansvar som föddes i samma ögonblick som när barnet föddes. Istället för en tydlig och självklar kommunikation mellan skola och hem så råder idag snarare en misstro emot varandra.
Bekvämligheten går före ansvaret
Som förälder har man cirka sex år på sig att ge en stabil grundtrygghet innan barnet börjar skolan. Detta är fortfarande ingen garanti för att barnet inte hamnar i destruktiva miljöer. Det minsta jag som förälder kan kräva, är att bli informerad om vad som sker i skolan. Med åren har denna information minskat mer och mer. Idag känns det svårare att få information fråm skolan än från slutna anstalter. Skrämmande många skolor prioriterar indirekt skolans rykte och anseende före elevers välmående. Men det som förvånat mig allra mest under mitt arbete är den bakvända synen på detta, personligen skulle jag aldrig placera mina barn i skola som aldrig säger sig ha några problem med någonting.
En frizon för brott
Jag lärde mig att ta ansvar för mina egna handlingar ganska sent, tidigare kunde jag alltid skylla på någonting och det fungerade. Skolungdomar vet om vad som är lagligt och inte, vad som skadar och inte. Det som är olagligt i samhället måste även vara olagligt i skolan. Genom åren har jag träffat skrämmande många skolelever som ser skolan som en frizon för att begå brott som misshandel i alla former, narkotikaanvändning och stölder. Jag var själv likadan en gång i tiden.
Våga vara vuxen
Att våga vara vuxen är för mig också att våga vara en stabil tegelvägg snarare än en kompis gentemot sina barn och barnens vänner. En tegelvägg kan göra ont att rusa in i, samtidigt som man vet att den skyddar emot det mesta. Idag tycks vi föräldrar ha tappat tron på vår förmåga att vara föräldrar till våra egna barn. Både i hemmet och skolvärlden finns en överdriven tro på att ”någon annan” ska lösa problemen. Att våga lägga sig i och ta ansvar kan kännas jobbigt idag, men vara helt avgörande för morgondagen.
Jag hörde någonstans att någon förespråkat att föräldrar inte skall skriva ”jag älskar dig” på barnens Facebooksida, det är precis en sådan liten detalj av alla som vi ska göra.