> > > >

Superhjälten som speglat tidens anda i 75 år

Per Grankvist

I kritikerrosade Engagemang – Batman, Putnam och jag tar Per Grankvist med oss på en resa genom personliga drivkrafter, statsvetenskap och psykologi för att försöka förstå engagemangets historia och framtid, från den första industriella revolutionen till förortskravaller i nutid. Talarforum bjuder här på ett bearbetat utdrag ur boken.

I år fyller en av världens största populärkulturella ikoner 75 år. Första gången världen fick stifta bekantskap med Batman var i maj 1939, i nummer 27 av den då populära serietidningen Detective Comics. Tidningen hoppades kunna upprepa de betydande framgångar man haft med introduktionen av Stålmannen året innan och slog därför på stort.

När Batman gör sin entré på den populärkulturella scenen sker det hängande i en lina med ena armen kopplad i ett armkroksgrepp runt en skurks huvud. Bilden pryder omslaget och det går inte att se det utan att tycka att Batman verkar vara en rätt frän kille.

En del av dragningskraften ligger i Batmans outfit. Tecknaren Bob Kane hämtade inspiration på olika ställen: Zorros slängkappa, Leonardo da Vincis ritning av ett flygplan med flaxande vingar och filmen The Bat Whisperers från 1930 där skurken har fladdermusdräkt. Resultatet blev ”the Bat-Man” och tillsammans med manusförfattaren Bill Finger förfinade Kane Batmans utseende ytterligare samtidigt som vår hjälte försågs med en historia, ett etos och ett uppdrag.

I The Case of the Chemical Syndicate, vår hjältes allra första äventyr, får vi veta att killen som nattetid drar på sig fladdermusdräkten för att bekämpa brott heter Bruce Wayne. Bakgrunden till hans engagemang mot brottsligheten är att han som pojke blev vittne till hur hans föräldrar rånmördades på en gata i Gotham City, en händelse som gjorde att han svor att en dag rensa upp bland brottslingarna på gatorna.

Batmans drivkrafter är mångfacetterade. Samtidigt som Batman i våra ögon är ett bevis på att det finns engagerade människor som vill göra gott, även i de mörkaste av världar, grumlas bilden av altruisten av misstanken att det han egentligen ägnar sig åt är att hämnas sina föräldrars död. Samtidigt är Batman, till skillnad från många andra superhjältar, inte ute efter att eliminera skurkarna, utan nöjer sig med att överlämna dem i lagens händer, precis som medborgare förväntades göra på 1940-talet. På samma gång anser han sig själv stå över lagen i arbetet med att göra Gotham City säkrare – han bryter regelbundet mot lagen för att kunna upprätthålla den.

När Batman skapas är det superhjälten som står i fokus. Bruce Wayne betraktas huvudsakligen som superhjältens civila alibi, en ytlig playboy som inte gör mycket mer än att spendera familjeförmögenheten. I fallet Stålmannen förhåller det sig tvärtom. Dräkten är en förklädnad som tillåter Clark Kent att under korta stunder använda sina medfödda superegenskaper för att rädda livet på andra.

De många spänningsfält som ryms i Batmans karaktär har utgjort ett tacksamt material att jobba med för alla de tecknare, manusförfattare och regissörer som tagit sig an karaktären under 75 år. Det grundackord de tycker sig se i Batmans personlighet präglas av tidsandan i samhället vid olika perioder. De drag de väljer att betona säger alltså något om det som av tidsandan ansetts vara intressant vid varje tidpunkt.

När Batman och Robin gör tv-debut 1966 framstår de närmast som en slags pastisch på Sherlock Holmes och Watson, fast i trikåer och slängkappor. Det är Batmans analytiska förmåga – tidstypiskt illustrerad av att han går fram och tillbaka med handen på hakan – som frilägger sambanden när brotten är för kvistiga för polisen att lösa på egen hand. Batmans lagbrott verkar vara ett minne blott; när Batman och Robin rycker ut med Batmobilen har de säkerhetsbälten och tar sig alltid tid att parkera fordonet snyggt utanför polishuset i inledningen av varje avsnitt.

Vår hjälte beter sig här med andra ord så som en medborgare i det på 1960-talet färdigbyggda välfärdssamhället förväntas göra: engagerat, eftertänksamt och rättskaffens. För att inte riskera tittarnas förtroende för poliser i samhället porträtteras poliskåren i serien varken som klantiga eller korkade. Däremot vet poliserna att i fall när det handlar om särskilt illasinnade brottslingar – tidstypiskt illustrerade av sin fäbless för att skratta elakt i anslutning till att brottet begås – finns det inget annat att göra än att lyfta på luren till den röda Battelefonen som står placerad på en piedestal i polismästare Gordons kontor. De högteknologiska hjälpmedel Batman haft till sitt förfogade i tidigare seriealbum och filmer är nu nedtonade. Tilltron till logiska resonemang är närmast absolut och får sin vetenskapliga kuliss av laboratorieutrustning i Batgrottan, en plats där Batman antagligen ägnar nätterna åt att kartlägga genetiska samband.

Att 1970-talets fredsrörelse inte tillåtits påverka handlingen är förståeligt, med tanke på vår hjältes ofredliga tillvägagångssätt för att lösa brott, men det är mer förvånande att också årtiondets ifrågasättande av mannen som den självklara normen gått författaren förbi. Likt en vit prins till häst dyker Batman upp, visar att själv är bäste dräng och demonstrerar den medelålders mannens överlägsenhet när det gäller att lösa de mest skiftande samhällsproblem som kommer i hans väg.

På 1980-talet tecknar Frank Miller ett helt annat porträtt av Batman. I Batman: The Dark Knight, en svit av fyra seriealbum, lyfts Bruce Wayne – inte Batman – och hans inre konflikter fram. Efter ett decenniums pensionering bestämmer den medelålders Wayne sig slutligen för att än en gång hänga på sig manteln för att stoppa Mutanterna, ett kriminellt gäng som terroriserat Gotham City till följd av ett regeringsförbud mot superhjältar.

Kampen för rättvisan blir krånglig: som Batman besegrar Bruce Wayne Mutanterna, rensar stan från tjuvar och banditer men motarbetas av en lika korrumperad som korkad poliskår. Jokern spelar frisk och kommer ut från mentalsjukhuset, men när Batman skonar hans liv efter en våldsam uppgörelse begår Jokern självmord och får det att se ut som Batman dödade honom. Stålmannen dyker upp från ingenstans, räddar USA från en sovjetisk kärnvapenbomb och får i uppdrag av USA:s regering att slutgiltigt stoppa Batmans frilansande semipolisiära aktiviteter då den eliminerade brottligheten i Gotham City får presidenten att se vek ut, eftersom han inte varit lika framgångsrik i att bekämpa brottsligheten i andra amerikanska städer. Och allt detta innan historien närmar sig sin slutliga upplösning!

Seriesviten blev mycket hyllad när den publicerades 1986 och är även den en spegelbild av sin tid. Det kalla kriget utgjorde en aktuell och tacksam fond för kampen mellan ont och gott, där amerikanska krafter räddar världen från sovjetiska hot. Det är också en bild av ett kallare samhälle, långt från tv-seriens bjärta kulörer, där Batmobilen blivit mer stridsvagn än bil.

Men historien innehåller också en del samtidskritik, tjuvnyp riktade i huvudsak åt höger. Förbudet mot superhjältar kan ses som en varning för ett samhälle där medborgarnas eget engagemang trängts ut av en maktfullkomlig monopolistisk välfärdsstat. Att kvaliteten på psykiatrivården degenererat till en nivå där sjuka spelar friska och därigenom blir utskrivna är en kommentar till vad som kan hända om den styrande eliten satsar mer på försvar än på att vårda psykiskt sjuka, en följd av den då sittande president Reagans ekonomiska omfördelningspolitik.

Miller varnar också för maktens korrumperande effekter. Presidenten – som i serien liknar Ronald Reagan – sätter sin egen image före medborgarnas väl och lyckas under förevändning av att tjäna sitt land korrumpera Stålmannen – tidigare folkets beskyddare – till att agera för de styrandes snarare än folkets bästa.

Alla Batmanserier och filmer innehåller dock inte förtäckt samhällskritik. I filmen Batman & Robin från 1997 saknas alla politiska undertoner. George Clooney och Chris O’Donnell spelar titelrollerna och Arnold Schwarzenegger medverkar som den dynamiska duons huvudfiende, Mr Freeze, men storyn är så hopplös att den inte förtjänar att återberättas. Bland Batmanfans råder konsensus om att Batman & Robin är den sämsta Batmanfilmen. Den brukar också omnämnas när filmkritiker ska ange de sämsta filmer som någonsin gjorts, alla kategorier.

Det har alltid berättats att Bruce Wayne vårdar sin fysik som ett sätt att också upprätthålla mental hälsa. I Batman & Robin verkar dock filmskaparen Joel Schumacher ointresserad av den psykologiska kopplingen och liksom i föregångaren Batman Forever är det ytan som är i fokus. Oavsett deras psykologiska hälsa är alla huvudkaraktärer i oförskämt bra fysiskt skick och bär dräkter där såväl muskler som bröst accentuerats. Kontrasten är stor från de småslappa kroppsstrumpor som tv-seriens Batman och Robin bytte om till vid behov.

Istället för att låta Bruce Waynes psyke prägla historierna valde Schumacher att som ett tecken i tiden uppdatera Batmandräkten och addera bröstvårtor. Att inkludera scener som visar hur Batman, Robin och nytillskottet Batgirl tar på sig de blanksvarta åtsittande dräkterna för visserligen inte handlingen framåt, men blir ett tillfälle för regissören att i det kroppsfixerade 1990-talets anda visa närbilder på bröst, skrev, rumpor, höga klackar och dragkedjor som dras åt.

I Chris Nolans filmtrilogi från 2000-talet har fokus åter skiftat till djup snarare än yta. Batman brottas precis som så många andra människor i vår tid med att förstå sina drivkrafter och hur smärtsamma barndomsminnen präglat

Batman är en av få superhjältar som inte har några superkrafter, något som gör honom lika mänsklig som vem som helst av oss. Men så har också vardagens superhjältar mycket gemensamt med Batman: de dyker upp från ingenstans, bidrar till att lösa ett problem och försvinner utan att förvänta sig betalning men nöjda med den egna tillfredsställelsen av att ha gjort skillnad.

Texten är ett bearbetat utdrag ur kritikerrosade boken ”Engagemang – Batman, Putnam och jag” av Per Grankvist.

Per Grankvist

Per Grankvist är journalist, författare, föreläsare och moderator. Han är en av Sveriges främsta experter på CSR, etik och hållbarhet i näringslivet samt på personligt och politiskt engagemang. Han skriver och pratar om hur dessa områden förändrar det sätt näringslivet, den offentliga sektorn och civilsamhället arbetar och samarbetar.
Han medverkar regelbundet i SvD och har också skrivit för Axess, DN och Veckans Affärer. Han har gett ut två kritikerrosade böcker: "Engagemang – Batman, Putnam och jag" och "CSR i praktiken".

Läs hela hans presentation...

Kontakta oss

Stockholm: 08-545 535 00
Göteborg: 031-719 65 00
Malmö: 040-600 70 70
E-post info@talarforum.se Lediga tjänster

Nyhetsbrevsartiklar

Talarforum Akademi   

Masterclass

En heltäckande utbildning för talare » Anmäl dig nu - senast 15 juni
» Ladda ner broschyren

Föreläsare Moderatorer Artister Internationella föreläsare

Google translate

Talarforum i Skandinavien AB, Norr Mälarstrand 6, 112 20 Stockholm. Tel: 08-545 535 00. E-post info@talarforum.se

Cookies Webbkarta