> > > >

Brist på självkritik i svensk journalistik

Lars Adaktusson

Svensk journalistik behöver en genomgripande förändring i synen på egna misstag

Under de dryga tre decennier som jag arbetat som journalist har jag känt mig privilegierad. Få branscher innehåller så stor variation, så mycket positiva och spännande inslag som journalistiken – få branscher har så stor betydelse för samhällsdebatten och det politiska beslutsfattandet.

Svensk journalistik idag

När detta är sagt finns det anledning att fråga sig hur svensk journalistik fungerar idag och vilka värderingar det är som är vägledande i mediernas rapportering. Att kritisera den egna kåren är inte alltid populärt, mediernas företrädare har inte sällan varit ovilliga att diskutera den egna verksamheten och även om de flesta anser att granskningen av granskarna i sig är väsentlig har mediedebatten i Sverige länge lyst med sin frånvaro.

Låt mig ta några exempel på områden där det finns anledning att mer ingående diskutera mediernas roll och agerande. Under lång tid har det varit något av en betingad reflex i mediesammanhang att underkänna ifrågasättanden och negligera berättigad kritik. I en ofta missriktad lojalitet med sina medarbetare har redaktionella chefer och ansvariga utgivare försvarat egna felaktigheter och övertramp i tron att de därmed slår vakt om integritet och trovärdighet – i själva verket är det tvärtom.

Rädsla för att lyssna på kritik

Oförmågan att erkänna misstag och oviljan att lyssna på kritik har skapat en rädsla inom journalistkåren. Att kritisera publicistiska brister och redaktionella misstag betraktas inte sällan som illojalt och kräver därför både civilkurage och djärvhet. I början av 2002 publicerades en bok i USA som ställde problemet i blixtbelysning. Svårigheterna att hantera kritik mot den egna verksamheten gäller inte bara Sverige, här kom analysen från en av den amerikanska mediebranschens tungviktare. Bernard Goldberg skrev boken Bias efter att i 28 år ha arbetat för ett av de viktigaste medieföretagen i USA, CBS News. Han var erkänt skicklig, hade tilldelats prestigefyllda utmärkelser som Emmy och var hyllad av sina kolleger; tills han ifrågasatte nyhetsjournalistiken i TV:

”Över en natt blev jag radioaktiv. Personer som jag jobbat med i decennier slutade prata med mig, jag blev beskylld för att gå politiska ärenden och fråntogs mina arbetsuppgifter.”

I en debattartikel i Wall Street Journal, som startade debatten, hade Goldberg skrivit att amerikanska TV-journalister brister i opartiskhet, att de formulerar sin syn på samhället utifrån ett ensidigt vänsterliberalt perspektiv och att de favoriserar det demokratiska partiets företrädare. Debatten blev intensiv, den medieintresserade allmänheten engagerade sig, insändarsidor och telefonslussar översvämmades. Boken gick upp på New York Times bestsellerlista och låg där i 20 veckor, i sju veckor var den etta. Men de som i första hand berördes; CBS, ABC och NBC nämnde inte boken med ett ord.

Gransking av granskare försvåras

Från helt skilda utgångspunkter visar synsätten hos svenska medieföreträdare och Bernard Goldbergs kritik mot den amerikanska TV-journalistiken att granskningen av granskarna försvåras av en yrkeskultur och som finns i många länder. Att medierna i varje fungerande demokrati garanteras självständighet och oberoende har i kombination med samhällsjournalistikens betydelse gett mediernas företrädare en särställning. Det gäller inte minst inom det som brukar kallas den ”grävande” journalistiken.

Själv har jag genom åren blivit alltmer tveksam till särskilda redaktioner för journalistisk granskning. Samhällsjournalistik är per definition undersökande och ansvarsutkrävande, begreppet ”grävande journalistik” är egentligen en tautologi; ingen talar om botande läkare, utbildande lärare eller bakande bagare. Journalistisk granskning handlar i grunden om ett förhållningssätt som måste finnas på alla redaktioner och bland alla medarbetare.

Paralleller mellan Sverige och USA

Om det finns paralleller mellan Sverige och USA när det gäller journalistkårens oförmåga att hantera kritik tycks skillnaden desto större när det gäller synen på redaktionella felaktigheter och rättelser. Journalister och andra medieintresserade kunde för några år sedan följa rapporteringen om den unge New York Times-reportern Jayson Blair. Avslöjandena om hans påhittade händelser och fabricerade artiklar utvecklades till en av de värsta kriserna hittills för den stora prestigetidningen.

New York Times har med sina tusen journalister och imponerande resurser större inflytande än kanske någon annan tidning i världen. Korrekthet har alltid varit en ledstjärna, redaktionens etiska riktlinjer lär vara en skrift på 50 sidor där kontentan är att upprepade misstag av enskilda medarbetare omöjligt kan kombineras med tidningens högt ställda krav på kvalitet och trovärdighet. Att New York Times drabbades av den fejkande reportern, var inget annat än en katastrof. Tidningen skakades i sina grundvalar och konsekvenserna blev omfattande. Chefredaktören tvingades avgå liksom tidningens andreredaktör. Rutiner och arbetsformer ändrades och i en fyra sidor lång rättelse i tidningen korrigerades felaktigheter samtidigt som ursäkter framfördes till berörda. Publiceringen kallades den längsta rättelsen i historien.

Tvärtemot den förhärskande svenska uppfattningen, är den amerikanska inställningen i grunden generös när det gäller rättelser. Inte bara av rädsla för att bli stämd och dömd att betala skadestånd, utan också därför att publicerade rättelser anses öka trovärdigheten och demonstrera att redaktionellt ansvariga inte kompromissar med kravet på korrekthet. Några få svenska redaktörer har på senare år äntligen insett detta och infört speciella spalter för rättelser i sina tidningar. Fortfarande finns dock åtskilligt att göra på det här området.

Debatter som saknar betydelse och debatter som behövs

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten viftas undan. Det innebär inte att de ansträngningar som görs i bransch- och fackpress är oväsentliga, eller att debatter som initieras av Journalistförbundet och Publicistklubben saknar betydelse. Men dagens system för självsanering är inte tillräckligt, rapporteringen kring flera av de senaste årens omvälvande nyhetshändelser visar att det inte längre enbart är kvällstidningarna som har svårt med gällande spelregler.

Svensk journalistik behöver en genomgripande förändring i synen på egna misstag. Men också en större medvetenhet om de publicistiska skyldigheter och grundläggande värderingar som ligger till grund för arbetet. Journalistiken har utvecklats till en maktutövning, mediernas företrädare gör allt för att stärka sitt inflytande men har hittills inte visat tillräcklig vilja att ta ansvar.

Kring detta behövs det en mer grundläggande debatt.

Lars Adaktusson

Lars Adaktusson är frilansjournalist, samhällsdebattör, programledare, moderator och föreläsare.

Läs hela hans presentation...

Kontakta oss

Stockholm: 08-545 535 00
Göteborg: 031-719 65 00
Malmö: 040-600 70 70
E-post info@talarforum.se Lediga tjänster

Nyhetsbrevsartiklar

Talarforum Akademi   

Masterclass

En heltäckande utbildning för talare » Anmäl dig nu - senast 15 juni
» Ladda ner broschyren

Föreläsare Moderatorer Artister Internationella föreläsare

Google translate

Talarforum i Skandinavien AB, Norr Mälarstrand 6, 112 20 Stockholm. Tel: 08-545 535 00. E-post info@talarforum.se

Cookies Webbkarta