Vi måste bli bättre på att tillgodogöra oss mångfaldens fördelar
Kjell Kampe
Varför misslyckas vi i Sverige där engelsmän, fransmän och amerikaner lyckas?
Varför får många iranier som utbildat sig till tandläkare i Sverige inte jobb här utan flyttar till England? Är det vettigt att en som har en doktorsexamen i fysik städar sjukhuskorridorer eller kör taxi? Hur ska vi kunna se till att den kompetens som idag ofta går förlorad för det svenska samhället kan tas tillvara?
Är vi främlingsfientliga?
Nej, trots det senaste valresultatet kan man nog inte säga att främlingsfientligheten skulle vara större i Sverige än i England, Frankrike, USA. Men varför lyckas de då bättre? Det finns flera orsaker, en är att de är vana att fungera tillsammans med människor som har en helt annan bakgrund. Engelsmän och fransmän har i många generationer arbetat med människor från sina kolonier – såväl i kolonierna som i hemlandet. USA är ett land som består av ’första, andra, tredje, fjärde generationens invandrare’. De är också alla vana att höra sitt språk talas med olika brytningar och att umgås med människor med helt andra erfarenheter.
För oss har kontakterna med icke-svenskar kommit plötsligt. Den äldre generationen är uppfostrad av människor som nästan aldrig hade träffat en utlänning. Vi började få invandrare till Sverige i stor skala ungefär samtidigt som Sverige blev ”världens bäst fungerande land”; fick Europas högsta levnadsstandard och hade världens lägsta arbetslöshet. Vi hade väl inget att lära av andra! Rädslan och misstänksamheten mot det okända har gått i arv.
Vi har klarat omställningar förr?
När kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden i stor skala skedde inte heller det utan problem. Att vara ensam kvinna på en arbetsplats var tufft. Nu 30-40 år senare är nog de allra flesta överens om att en arbetsplats med både män och kvinnor i en något så när jämn fördelning är bra för verksamheten. Det förbättrar arbetsklimatet och ökar effektiviteten. Våra olika erfarenheter kan tas till tillvara till gagn för resultatet.
Samma sak gäller förstås människor med erfarenheter från andra delar av världen, från kulturer där man kanske planerar, diskuterar, löser problem på ett lite annat sätt. Sverige har ju länge haft en ganska unik situation i världshistorien; inga krig, en exempellös ekonomisk utveckling decennierna efter andra världskriget, tillika en exempellös poltitisk stabilitet. Det här har förstås satt sina spår i våra sinnen.
Precis som när kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden så kommer arbetsplatserna att tvingas anpassa sig till den nya situationen. Men det tar tid! Där kan ju också jämställdhetsfrågan på arbetsmarknaden fungera som exempel. Vi är ju fortfarande långt ifrån målet full jämställdhet även om vi nått en bit på vägen.
Vad krävs för att snabba på processen?
1. Kunskap om språksvårigheter
Medvetenheten om var problemen dyker upp i samtal mellan en som har svenska som modersmål och en som har lärt sig språket i vuxen ålder är urusel - både bland oss som har svenska som modersmål och de som lärt sig! Det är inte, som de flesta tror, fackspråket som skapar problemen i kommunikationen utan det vardagliga snacket. Ett exempel är ordet ’inte’ som vi ofta uttalar så snabbt i vardagligt tal att det blir näst intill omöjligt att uppfatta för en person som har lärt sig svenska i vuxen ålder.
En brytning kan ge intryck av att den som talar är i ett visst sinnestillstånd och olika brytningar ger olika intryck; en norrman kan lätt tolkas som att han är käck och glad medan en polsk brytning kan ge intryck av irritation, beskäftighet. Medvetenhet om hur olika brytningar kan påverka bedömningen är viktig, inte minst för personer som genomför anställningsintervjuer. Då, första gången man möter en person, är det ju speciellt viktigt att kunna göra en saklig bedömning och inte påverkas av oväsentligheter. Vi svenskar kan ju råka ut för att bli bedömda som lite….tja hur bedömer vi kocken i Mupparna? Superintelligent?
2. Medvetenhet om hur vi har påverkats av samhället
Vi som är uppfostrade i Sverige, av svenskspråkiga föräldrar och har gått i den svenska skolan har ju fått ett lite likartat sätt att tänka och se på saker inom flera områden; normer för hur vi samtalar och diskuterar, löser konflikter och problem. Vi - ’barn av Den Svenska Modellen’ - försöker undvika konfrontationer, vi vill gärna planera väldigt noggrant och söker konsensus. Att höja rösten i en diskussion tolkar många som brist på sakargument.
Många av oss tycker det är jobbigt med folk som fungerar på ett lite annorlunda sätt, t ex diskuterar högljutt, gestikulerar och ständigt opponerar sig och avbryter den som talar. Men det kanske inte är så dumt för slutresultatet! Lär vi oss att ta tillvara olikheterna vinner vi på det i längden. Det kan upplevas som en jobbig process, men slutresultatet blir bättre!
