> > > >

90 % av flyktingarna är fast i ett land utan demokrati

Carlos Rojas

Skulle ett samhälle med tusen invånare få frågan om de kunde ta emot tre eller fyra flyktingfamiljer inom loppet av ett år, skulle de sannolikt svara ja.

Vi som land kom år 2015 upp i ett flyktingmottagande som motsvarar just den här proportionen – 16 flyktingar per 1000 invånare – och då uppstod kaos. Det hade inte behövt bli kaos, om vi hade varit beredda på det antal som kom. I grunden var det där skon klämde, i förberedelsen. Eller snarare i bristen på förberedelse.

Flyktingar flyr inte till de länder som rymmer flest flyktingar, de flyr mot ett land med demokrati.

Konsekvenserna av regeringarnas bristande beredskap skapar en känsla av kaos, inte bara för oss invånare utan främst för de som är på flykt. På grund av känslorna som uppstod efter 2015, har EU-staterna och även andra demokratiska stater infört strängare regler, noggrannare gränsbevakningar och kommunicerat en restriktiv inställning till flyktingmottagande. Det har skapat en situation där över 90 % av de som är på flykt i världen är fast i ett land som inte är att betrakta som en demokrati. Exempel på länder är Libanon, Turkiet, Etiopien, Jordanien. Flyktingar flyr inte till de länder som rymmer flest flyktingar, de flyr mot ett land med demokrati. De demokratiska ländernas slutenhet och avvisande, har dock gjort att deras framtid är ovis, ett vakuum.

En stor anledning till demokratiernas slutenhet är förstås opinionen. Men hur många vill egentligen begränsa flyktingmottagandet? I de svenska mätningarna har det aldrig passerat femtio procent. Alltså är det en majoritet av befolkningen som vill att vi tar emot så många som vi gjort, eller till och med fler. Mellan 20-30 procent tycker faktiskt konsekvent att vi bör ta emot fler flyktingar än vi gör, även hösten 2015 när vi gjorde rekordnoteringen som vi fortfarande hör ekot av.

Den allmänna uppfattningen och diskussionen om flyktingmottagandet är idag ett pussel av vaga fakta och argument baserade nästan enbart på känslor och knappt ingen rationalitet alls. Både människor som anser att vi borde öppna oss för fler och de som tycker att vi borde stänga gränserna, fäktar med argument som sällan håller i längden.

Vi kan tillsammans bryta tunnelseenden och hålla flera bollar i luften samtidigt. Bara då kan vi utforska framtidens möjligheter och se om vi kan hitta vägar att öppna för fler att komma till oss. Det är över 50 miljoner som idag är på flykt. På alla nivåer kan vi göra något – inte bara på regeringsnivån, utan på vår arbetsplats, på vår fritid, på vår valdag. Men bättre och mer utvecklad kunskap är ett måste.

Det är en av flera insikter Carlos delar med sig av när han föreläser och även i hans bok – Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps.

Carlos arbetar som analyschef på Sweden Research där han analyserar kommuners flyktingmottagande och hur kommuner planerar framtidens samhälle. Han agerar rådgivare och strateg åt bland annat Stockholm stad och Piteå. I sitt sökande efter svar reser han ofta till andra delar av världen – hur gör de i Ghana? Eller Västindien? Carlos föreläser också om integration och kommunernas utmaningar kring bostadsfrågor, men också för arbetsplatser som vill bli bättre och skapa en bättre värld!

Kontakta oss

Stockholm: 08-545 535 00
Göteborg: 031-719 65 00
Malmö: 040-600 70 70
E-post info@talarforum.se Lediga tjänster

Nyhetsbrevsartiklar

Google translate

Talarforum i Skandinavien AB, Norr Mälarstrand 6, 112 20 Stockholm. Tel: 08-545 535 00. E-post info@talarforum.se

Cookies Webbkarta