> > > >

Iron Maidens sångare om sin tid som bostadslös: "Det gjorde jag för mina sista pengar"

Heavy metal-ikonen Bruce Dickinson från Iron Maiden kombinerar sin musikkarriär med att driva flera företag samt hålla föreläsningar om hur företag ska arbeta för att göra sina kunder till fans. Det handlar om att ta ansvar för framtiden. Att inte gömma sig bakom sin auktoritet utan istället aktivt ta risker och omge sig med personer som kommer med konstruktiv kritik. I en unik intervju för Talarforum berättar Bruce Dickinson om händelser som har fått honom förstå vikten av att försöka se världen ur ett kundperspektiv och att ta risker. Bland annat får vi veta vad Bruce gjorde för sina sista tio pund när han levde som bostadslös i London.

Bruce Dickinson är bäst känd för att ha skakat om musikvärlden tillsammans med sitt band Iron Maiden. Bandet skapade rubriker genom låtar som flirtade med djävulsdyrkan och påkostade scenshower. Men allt var definitivt inte poserande och effektsökeri. Bruce säregna sångröst gav honom smeknamnet ”Det mänskliga flyglarmet” och Iron Maidens förmåga att skriva snärtiga melodier till stenhårt heavy metal-komp gav dem en stor och trogen publik. Man kan utan att överdriva hävda att bandet är ett av de mest inflytelserika och framgångsrika någonsin inom musikgenren heavy metal och har sålt över 120 miljoner album. Men 1993 tog det stopp. Livet som sångare i Iron Maiden började kännas instängt.

– Ingen, allra minst jag själv, förutsåg mitt avhopp. Det kom som en blixt från en klarblå himmel. Jag bara vaknade en morgon och undrade hur livet var utanför institutionen, den överbeskyddande kokongen, Iron Maiden. Jag lämnade bandet samma dag. Jag tror aldrig någon förstod varför. Det var början på en period av flera år med riktiga problem. Jag lärde mig otroligt mycket under de åren. Jag fick mycket gjort och tog mig tid till att reflektera över saker. De var under de åren som jag tog flygcertifikat. Jag började intressera mig mer för företagande. Jag hittade även kraft och inspiration till att få fart på min solokarriär, vilken var en förutsättning för att jag sedan skulle kunna gå tillbaka och återförenas med Iron Maiden 1999.

Att ta risker är att ta ansvar för situationen

För Bruce handlade det om att ta ansvar. Om att våga. Om att ta risker och på så sätt ta ansvar för vad som sedan händer. Under vårt samtal återkommer han flera gånger till hur viktigt det är med att kunna ta och ge ansvar.

– En av mina vänner, en före detta stridspilot, åker runt och hjälper företag. Han blev för en tid sedan kontaktad av ett formel 1-stall som hade problem i sin pit stop. De olika avdelningarna kommunicerade inte med varandra. Min vän satte ihop en tre dagar lång workshop och gav deltagarna ett antal övningar och studerade sedan deras sätt att lösa uppgifterna. En av övningarna bestod i ett överlevnadsprov. En av cheferna, en kvinna, som när de gjorde övningen som individer klarade den med toppresultat. När hon däremot skulle leda teamet blev resultatet en katastrof. Anledningen var sexism. Teamet lyssnade inte på henne, enbart på grund av att hon var kvinna. Min vän vände sig till chefsingenjören och frågade om han visste om det och varför han i så fall inte hade uppmärksammat ledningen på problemet, varpå chefsingenjören svarade ”Jag är ingenjör, det är inte mitt jobb att ha koll på personalmotsättningar.” Och där har vi problemet med många företag: Folk tar inte ansvar.

Våga säga och lyssna till sanningar

Det kan finnas flera skäl till att folk har svårt att ta ansvar. Enligt Bruce är ett av de främsta att det är obehagligt att säga sanningen. Inte desto mindre är det viktigt för en företagsledare att omge sig med folk som vågar säga till när saker med ens produkter eller organisation är på väg att gå fel.

– I sport är den enkelt att veta om du gjort fel; du förlorar. Där har du sanningen. That’s it, you lost. Nu kan du komma med dina ursäkter men du förlorade. Sport är brutalt på det sättet.
I företagande är det mer subtilt. Ett projekt kan ta månader innan en produkt är redo att nå marknaden. Och under de månaderna kan det ha inträffat flera saker som kanske inte ens är uppenbara för den som slutligen beslutar att produkten ska lanseras. Saker som gör att företaget gör sig till åtlöje på marknaden. Vilket kan bli startpunken för att hela företaget börjar ramla isär och folk får sparken. Något som inte hade inträffat om de haft rätt folk på rätt plats.

– Exemplet jag brukar ge på mina föreläsningar är Apple Maps. När Berlin helt plötsligt ligger i nordpolen måste man inse att någonting inte stämmer. Vem var det som beslutade att produkten skulle lanseras? Den var en katastrof som förstörde Apples rykte. Någonting som enkelt hade kunnat undvikas.
Men när företagen växer börjar de stänga av kommunikationsvägarna till folk med vanligt sunt förnuft. De som skulle ha sagt ”Hej kompis, Berlin ligger inte i Nordpolen. Och förresten så är det en massa andra saker som min kartbok från gymnasiet kan visa dig inte stämmer. Vi kan inte släppa den här på marknaden, folk kommer skratta åt oss.” Något som borde vara lätt att föra fram men inte i en gigantisk organisation. Alla företag utvecklar sånt här. Det verkar nästan vara en ofrånkomlig konsekvens av att bli större.

Upptäck och rensa ut Nej-sägarna

För att kunna omge sig med sanningssägare måste man kunna skilja på de som kommer med konstruktiv kritik från nej-sägarna. Nej-sägarna kommer enligt Bruce i två skepnader. Dels de lata, de som ogillar all sorts förändring och därför kommer att försöka motsätta sig, försena och obstruera allt som hotar förändra deras värld. Och dels den sortens nej-sägare som Bruce har stor erfarenhet av från musikindustrin: De ambitiösa nej-sägarna.

– De ambitiösa nej-sägarna befordrar sig igenom hela företag, genom att inte dela med sig av information. Ofta slutar de nära företagets ledning. De går in i projekt för att hitta problem som de tillsätter en kommitté för att lösa, för att sedan själva lämna projektet. Då kan de sedan säga att det var de som såg problemen men att de tyvärr inte var där när kommittén inte lyckades lösa problemet, eftersom de blivit befordrade. De avancerar och blir befordrade och ser hela tiden till att inte vara ansvariga för någonting.
Inom musikindustrin finns det fullt med sådana personer. De kallar sig för managers. De gör sig delaktiga, skaffar pengar, vilket de oftast är väldigt bra på, men misslyckas ofta med att slutföra projektet. Och när projektet misslyckas skyller de på artisten. Orsaken till att många projekt misslyckas i musikindustrin är på grund av att just managern misslyckas. Men det är lätt för managern att skylla på artisten. Det är lätt att skylla på alla utom sig själv.

Men Bruce har ett råd till alla som vill göra sig av med de ambitiösa nej-sägarna. Någonting som kommer får dem att springa mot utgångarna: Sätt dem i arbete

– Om du inte är i en position som tillåter att du bara gör rent hus och sparkar de ambitiösa nej-sägarna så är det bästa sättet att bli av med dem att sätta dem i arbete. Att säga: ”Nej vi kommer inte befordra dig från den här avdelningen. Istället kommer du få hela ansvaret för ett projekt som du ska lyckas med. Du ska hålla dig inom budget och vara klar i tid. Och om någon gör ett misstag i teamet så är det på ditt ansvar”. Jag kan garantera att de kommer lämna företaget omgående.

De farligt ansvarslösa myndigheterna

Att inte vara delaktig och ta risker ser Bruce som ett problem som även genomsyrar myndigheterna.

– Jag gillar inte myndigheter eftersom de slösar med människors pengar. Skattebetalarnas pengar. Våra pengar. Tjänstemännen har gjort en karriär av att inte ta ansvar. De ser det som att det är deras jobb är att säga nej. Att deras jobb är att vara en nej-sägare. De har institutionaliserat rädslan för att ta risker. Men såväl livet som affärer handlar alltid om att ta risker. Man balanserar risken för motgång mot den förväntade belöningen. Varje gång du riskerar något tar du också ansvar för det du riskerar. Tar du ingen risk tar du alltså heller inget ansvar. Det är vad jag ogillar med myndigheter och deras tjänstemän. De gömmer sig bakom sin auktoritet och de låtsas att de är ansvarsfulla när de inte tar några risker. I själva verket är de farligt ansvarslösa med myndighetens och våra skattepengar. Vad de borde göra är att försöka hitta innovativa, kreativa lösningar. Allt kommer givetvis inte att fungera. Men om bara hälften av lösningarna fungerar så är det ändå ett betydligt bättre resultat än vad de får med dagens passivitet. En passivitet som är ett tvärsäkert sätt att förlora pengar på.

Och Bruces sista pengar gick till…

Själv har Bruce tagit risker under hela sitt liv. Ibland mer ogenomtänkta, som när han kissade i sin rektors middag som 17-åring och blev relegerad från skolan. Och ibland något som liknar ett mer aktivt beslut. Vilket leder oss in på vad Bruce egentligen gjorde med sina sista tio pund.

– Jag var hemlös. Jag hade tio pund i fickan, det var alla pengar jag hade. Det var en sommarkväll så jag gick runt och funderade på vilken parkbänk jag skulle sova på. Allt jag ägde bar jag med mig i en liten resväska och jag hade verkligen ingenstans att ta vägen. Medan jag gick och tittade efter en lämplig bänk började jag fundera på vad jag skulle göra för mina sista pengar. Hur ska jag ”investera” mina tio pund? Jag kanske ska ta tunnelbanan, köpa mat eller jag kanske borde spara pengarna. Efter att ha gått där och funderat på alternativ under en lång stund märkte jag att jag hade hamnat framför en rockklubb, som faktiskt fortfarande finns kvar, som heter Dingwalls. Jag hörde att det var band som spelade där inne och tänkte att om jag ändå ska sova på en parkbänk kan jag ju lika gärna gå in och ta ett par öl. Så jag tog mina tio pund betalade inträdet till spelningen och sprang rätt in i en gammal kompis som jag lirat i samma band med. Han jobbade där som ljudtekniker. Jag berättade för honom att jag inte hade någonstans att bo och frågade om jag kunde få sova på hans soffa. Vilket inte var några som helst problem. Efter att ha bott hos honom i en vecka sprang jag in i ett par andra polare och sedan flöt det på så där till jag började sjunga i Iron Maiden. Vad som då verkade vara ett nästan obetydligt beslut visade sig, nu i backspegeln vara en verklig milstolpe. Man måste våga ta risker för att ta ansvar för sitt liv och inte fastna i hopplösa situationer.

Iron Maidens alla fans behöver verkligen inte känna att livet är hopplöst. Förutom den stundande turnén planerar bandet att spela in en ny skiva som, om allt går som planerat, beräknas släppas under 2014.

Bruce Dickinson

Nyhetsbrevsartiklar

Kontakta oss

Tel: 08-545 535 00
Tel: 031-719 65 00
Tel: 040-600 70 70
E-post info@talarforum.se

Föreläsare Moderatorer Artister Internationella föreläsare

Google translate

Talarforum i Skandinavien AB, Norr Mälarstrand 6, 112 20 Stockholm. Tel: 08-545 535 00. E-post info@talarforum.se

Cookies Webbkarta