Ja, vi sitter kvar i en politisk soppa men ändå figurerar flera väsentliga ljusglimtar på horisonten
Krönika av Mark Brolin
Mark Brolin är Geopolitisk Strateg, Nationalekonom och Författare. Mark är svensk med högkvarter i London sedan drygt 20 år. Han fokuserar särskilt på Sverige, Storbritannien, EU samt USA.
Vilken är egentligen den mest träffande samlingstermen för den just avklarade valrörelsen? Minst sex termer tävlar om att hamna överst på listan.
Kandidatterm nummer ett: Opportunism
Hur så? Jo, M kritiserar plötsligt S stenhårt för de senaste årens omlagda kärnkrafts-, migrations- och brottsbekämpningspolitik. Trots att samma parti ”glömde” att opponera, på riktigt, när omläggningarna drevs igenom och hade vind i seglen. S då? Jo S har återigen satsat nästan alla kampanjkort på en smutskastningskampanj av guds nåde. Inte ens när S skamlöst triangulerar SD-politik ska vi ska tro att sistnämnda parti har en eller annan ljus idé. Istället ska samtliga SD:are summariskt avvisas som (rasist)demoner från underjorden. SD? Jo, ”missnöjespartiet” pratar gärna om ögonblickets mest kontroversiella stridsfrågor - migration och gängvåld - men erbjuder i övrigt mest följa-strömmen-och-copy-paste politik. Så även inom SD lyser den intellektuella helhetsberättelsen med sin frånvaro.
Kandidatterm nummer två: Mellanmjölk
Eftersom politiken som erbjuds ofta(st) förefaller så spasmodiskt och ängsligt tillyxad. Som om samtliga partier tycks anpassa sig till vad någon PR-byrå föreslår är den mest politiskt passliga balansgången i den mest aktuella fokusgruppsmätningen. Såklart att många väljare noterat den allmänna avsaknaden av statsmannamässig långsiktighet och tyngd. Inte konstigt då att S harvar historiskt lågt runt 30 procentsstrecket. Samt att M backar ytterligare trots att partiet redan förra gången hamnade under 20-procentsstrecket. SD vinner mer terräng än andra men bereds ändå ingen ministerplats i nya regeringen. För då skulle L sparka bakut. Samtidigt förblir SD klart distanserat av S. Så trots att sensationsmedia kommer att göra stort nummer av partiets framgång, inte minst utomlands, så är det något mellanmjölkigt till och med över framryckningen.
Kandidatterm nummer tre och fyra: Kärnvärdesövergivande och problemblundande?
Ta först högern som brukade vara bäst på ekonomi genom sitt stöd för den fria marknadsekonomi som i sin tur är bäst på att stimulera entreprenörskap, tillväxt, jobb och välfärdsstatens finansieringsunderlag. Idag är högern, i praktiken, betydligt mer pro-big business än pro-free markets. Det är alltså långtifrån en slump att marknader som penning-, hus- och energimarknaderna blivit hopplöst drakdominerade, statiska och överreglerade (ja, till drakarnas fördel). Ta nu vänstern som brukade vara främsta demokratigarant men flörtar numera med samma klassiska patriarktugg som partiet en gång bildades för att bekämpa: ”knorrande väljare är alltför outbildade för att begripa sitt eget bästa”. Det politiska mittfältet då, som brukade vara bäst på balans? Idag prioriterar mittfältet sitt stundtals hejdlösa globaliseringsvurmande högre än allt annat. Så baksidorna låtsas bort. Inklusive att globaliseringen drivit både pro-big business- och demokratiproblemet in absurdum. Det är därför få eller ingen säger flaska trots att idel avgörande beslut numera avgörs genom att icke-folkvalda i fjärran land (EU-kommissionärerna) mer eller mindre ställer väljarkåren inför fullbordat faktum. Efter att ha slutit uppgörelser med samhällets mest penningstarka lobbyister. I en Bryssellabyrint i vilken byråkratiskt undanglidande utvecklats till en sådan konstform att detta undanglidande, för varje dag som går, påminner alltmer om när Asterix försöker skaffa sig blankett A 38 i ”Dårskapens Hus”.
The 12 Tasks of Asterix: The Place That Sends You Mad (widescreen)
My favourite scene from my favourite film as a child, in which the defiant Gauls have to endure twelve herculean tasks in order to...
Soppan på energimarknaden kan betraktas som ett skolboksexempel. Plötsligt drogs en rysk gasledning några meter utanför Gotlands vattengräns. Plötsligt omgärdades kärnkraften med så passligt stora restriktioner och pålagor att kärnkraft sades vara olönsam. Plötsligt hade EU tvingat fram att Sverige skulle delas in i fyra elområden och som av en händelse har södra Sveriges koppling till norra Sveriges elproducenter försvagats samtidigt som kopplingen till den penibelt Rysslandsberoende tyska naturgasmarknaden förstärkts. Går det då att hitta någon som tar individuellt ansvar? Inte då. Än i denna dag står istället idel statsarvoderade ”experter” - som typiskt åker i skytteltrafik till Bryssel på skattebetalarnas bekostnad - och hasplar ur sig grötmyndiga bortförklaringar. Trots att Sveriges riksdag och regering, i denna fråga precis som i samband med ”återhämtningspaketet”, vikt ner sig närapå totalt inför ”EU-korporativismen”. Så vem har då i valrörelsen, på ett öppet och hederligt sätt, fört detta gigantiska korporativistproblem på tal i valrörelsen? Precis. Ingen. För vare sig landets karriärpolitiker eller arbetsmarknadens intresse-/lobbyorganisationer önskar sig en sådan diskussion.
Kandidatterm nummer fem? Väljarsvek
Det är nämligen politikerkasten och inte den ständigt baktalade väljarkåren som fallerat under senare år. För vad gör man egentligen som väljarkår när inget parti diskuterar tidens ödesfrågor öppet och hederligt samt främst reagerar reaktivt när huvudet ligger under galgen? Samt är övertygad om, precis som Leif G W Persson i samband med brottsbekämpningen, att inget parti erbjuder verkligt resultatinriktade krafttag? Jo, tills uppryckning sker vägrar man ge starkt stöd åt något enskilt läger. Precis en sådan fas upplever vi i realtid. Därför sitter vi kvar med skägget i brevlådan. Det vill säga med ytterligare en hopplöst splittrad riksdag och en återigen hopplöst svag ny regering. En situation som reflekterar partilandskapets kollektiva misslyckande. För på något annat vis kan det inte bli innan åtminstone något läger lyft sig själv i håret. Gällande väljarkårens kollektiva tacklande av tidens ödesfrågor så har denna aldrig krävt något annat än en genuint balanserad och därmed väl fungerande energi-, försvars-, migrations-, Europa-, identitets-, genus-, penning- och brottsbekämpningspolitik. Vidare har majoriteten väljare alltid önskat sig en effektiv och politiskt neutral statsförvaltning, internationellt samarbete fast aldrig på demokratins bekostnad samt en jämn och därmed vital ekonomisk spelplan snarare än en ekonomisk spelplan kraftigt riggad till småföretagens nackdel. Därmed har dörren alltid varit vidöppen för den äkta typ av genuint verklighets- och realiatillvänd balanspolitik som Sveriges förutvarande politiker brukade vara världsbäst på att leverera (och som fortfarande praktiseras i avsevärt högre grad i våra nordiska grannländer). Att så många av dagens politiker väljer att miss- och snedtolka vad väljarkåren verkligen sagt (och säger) är ett gigantiskt svek mot Sverige. Samt så odemokratiskt att det – och inget annat - är roten till samhällssplittringen.
Kandidatterm nummer sex? Oförstånd
Inne i politikens häxkittel är det alltid underskattat svårt att se skogen för alla träd. Därmed är det verkligen inte lätt att se att om man alltid tuffar vidare i en och samma riktning som förut så hamnar man oundvikligen, till slut, i överdriftsterräng. Även när man påstår och tror sig agera i balansens och det sunda förnuftets namn. Vidare illustrerar historien att en statsförvaltning, i vilket ett tankeparadigm etsat sig fast, aldrig byter spår annat än genom väljartryck. Eftersom förändring äventyrar karriärer och födkrokar för makthavarna som redan sitter vid maktens köttgrytor. Vidare är det klassisk härskarteknik att tackla reformtryck genom att sänka takhöjden till en egentligen penibelt låg, moralistisk nivå. Så det där med politisk korrekthet och debattängslighet är alls inget nytt fenomen. Sådant återkommer alltid i en eller annan form under brytningstider som dagens. Det ”enda” verkligt nya inslaget är att puritanvapnet används för att värna om helt andra politiska och ekonomiska intressen än tidigare.
Absolut. Hans Rosling hade alldeles rätt när han manade oss att ta den hysteriska samtidsdebatten med en nypa salt samt ha tillförsikt gällande framtiden. Övergångsperioder gestaltar sig nämligen alltid precis som dagens. Genom argt, förvirrat och, japp, hopplöst moralistiskt pajkastande. Det finns därför god anledning att förklara just oförstånd – snarare än medvetet fulspel med Sveriges framtid - som valrörelsens mest träffande samlingsterm. Simplifiering är och har alltid varit den praktiska partipolitikens livsluft. Hur ska man kunna bli partiledare i något parti – höger-, vänster- eller mittenparti - utan att späda på ledande fördomar bland egna partimedlemmar? Det är så man eldar den egna rörelsen och därmed är det så man vinner partiledarval. Det är inte nödvändigt att bläddra många minuter i någon psykologibok för att konstatera att om vi hasplar ur oss samma sak tillräckligt många gånger så börjar vi tro på riktigt på vad vi säger. Även om och när det sagda började som taktiskt PR-bubbel. Så bakom allt pajkastningsbubbel finns det i alla läger, tro det eller ej, stora mängder god tro.
Hans Rosling - You need more than the media to grasp the world (With English Subtitles)
You can not take advantage of the media, if one is to understand the world. Does one believe that the majority of the world's popu...
Några goda nyheter?
Att många väljare nu ändå tröttnat på pajkastarna är strålande. På så vis växer uppryckningstrycket för varje dag som går. Det räcker rentav med uppryckning i ett enda lag för att de onda cirkel präglad av allmän medelmåttlighet ska brytas och initiera en god cirkel då det återigen blir nödvändigt att tala hederligt klarspråk, tänka längre än näsan räcker samt faktiskt prestera. Med oönskad tydlighet är det uppenbart att vi inte är där ännu. Samtidigt är det lika uppenbart att antalet väljare som låter sig duperas av PR- och önsketänkarpolitik blir färre och färre. Tidiga mätningar från valresultatet tyder också på en eventuellt påtaglig missnöjesmarkering bland unga väljare. I synnerhet inom TikTok-generationen (nu förstagångsväljare). Om dessa indikationer står sig kommer det att leda till febril aktivitet i partiernas strategi- och taktikstugor. Även om dessa indikationer inte står sig (än) finns det all anledning att se över hanteringen av unga väljare. Hur så? För det finns all anledning att tro att unga generationer är ännu mer måna om autentiskt balanserade sanningar än äldre generationer som kanske redan är färdigstöpta i sina uppfattningar och därför kan vara åtminstone något mer toleranta gällande stamtänkande (såvida det är den egna stammens tankegods som verifieras). Därför finns det också all anledning att tro på en motreaktion mot de likaså hopplöst patriarkaliska (och matriarkaliska) åsiktspoliser som påstår att samhällets unga inte tål att höra alla sidor av ett åsiktsmynt. I synnerhet i samband med att det visar sig att patriarker tenderar att vara betydligt bättre på gloriöst prat än på den praktiska leveransen.
Så efter en period av nödvändig omkalibrering – då realismen sakta men säkert fortsätter att vinna terräng inom förhoppningsvis såväl högern, vänstern som mittfältet - kommer utvecklingskurvorna återigen att peka uppåt. Givet ”bara” att vi följer väljarnas instruktioner och håller fast vid den äkta demokrati-, entreprenörs- och balanstradition som länge gjort det till en lyckolott att födas just i Sverige. De senaste årens djupt olyckliga tramspolitik kan därefter avskrivas som en bara temporär parentesperiod.
Mark Brolin är en svensk-brittisk Geopolitisk Strateg, Nationalekonom och Författare. Han tror på realism och motvikt snarare än på att någon enskild ideologi är överlägsen andra. Bland annat på grund av uppfattningen att i den praktiska verkligheten så kommer alla maktgrupperingar, om och när möjligheten medges, att driva eget tankegods in absurdum. Dessutom med trosivrarens passionerade högfärd. Anser vidare att folkviljans kollektiva klokskap slår alla sorters idealistiska tankekrumbukter – med hästlängder. Hans senaste trendbok, ”Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism”, inkluderar bland annat intervjuer med sex internationella tankeledare: Daron Acemoglu, David Goodhart, Matthew Goodwin, Jonathan Haidt, Eric Kaufmann och Luigi Zingales.