Därför har S och M så svårt att locka väljare
Per Grankvist
Att framgångarna i EU-valet uteblev för såväl Socialdemokraterna som Moderaterna trots stora samtalskampanjer kan förklaras med att de misslyckades engagera medborgarna för de frågor de brinner för. Det skriver författaren och föreläsaren Per Grankvist och föreslår tre åtgärder för att öka engagemanget i höstens val.
Trots att landets två största partier pratade med fler människor än i tidigare val lyckades man inte omvandla det till engagemang. Men så är inte heller att bli pratad med samma sak som att bli engagerad.
En vanlig missuppfattning är att samhällsengagemanget avtagit. I själva verket ligger det på samma höga nivå som det gjort under mer än två decennier. Nästan hälften av alla svenskar engagerar sig ideellt, enligt Ersta Sköndal Högskolas långtidsstudie, vilket placerar oss i världstoppen.
Som de senaste månadernas torgdemonstrationer visat ger sig dagens unga sig rätt att agera på egen hand, utanför partistrukturerna. Den gamla uppfattningen om att en del människor är passiva medborgare måste revideras när ny forskning visat att dagens unga snarare betraktar sig själva som standby-medborgare, redo att agera när de uppfattar att viktiga värderingar hotas. Vinterns uppslutning bakom #samtycke innan sex liksom den snabba mobiliseringen av stora demonstrantskaror efter attacken i Kärrtorp i höstas är tecken på detta.
Även om många politiker deltog organiserades inte någon av aktionerna av partierna, de som historiskt sett kanaliserat förändringsvilja ur folklagren. De framstår därför mindre relevanta, ses alltmer som stelnade institutioner, vilket också förklarar Socialdemokraternas stillastående och Moderaternas ras i EU-valet.
Stora väljargrupper – som unga och utrikes födda – är dessutom underrepresenterade i partierna vilket gör det svårare för dem att uppfylla rollen som länk mellan väljare och beslutsfattare.
För att bidra till att minska klyftan till väljarna i årets val krävs tre åtgärder:
1. Sänk trösklarna för att engagera sig. Medlemsskapskravet bör framöver förstås som något som ger rösträtt inom partiet, inte ett krav för att engagera sig. Att erbjuda flera möjligheter att engagera sig är viktigare; från att sprida partiets politik i sociala media till att bemanna valstugor, i uppdrag som kan pågå i fyra timmar, fyra veckor eller fyra månader. Väl definierade och avgränsade uppgifter tydliggör förväntningarna och förenklar engagemanget. Det är även en av förklaringarna till FIs och Miljöpartiets framgångar.
2. Utgå från de engagerades drivkrafter, inte partiernas behov. Nätengagemang är i huvudsak är inriktat på sakfrågor, till exempel antirasism, miljö, feminism. För att förvandla politiskt sökande aktivister till ambassadörer bör breda valmanifest ersättas med tydliga ställningstaganden i ett dussin frågor. Genom att partierna betraktar sig som verktyg för de engagerade - snarare än tvärtom – antar man synsättet som bidrog till framväxten av våra största folkrörelser för 100 år sedan. Det kan ske igen.
3. Döm inte engagemanget utifrån hur det kanaliseras. Framväxten av nya möjligheter att kanalisera sitt engagemang bör inte ställas mot de gamla för att staka ut en enda väg mot valseger. Olika uttryck kan förvisso vara olika effektiva beroende på vad som ska uppnås, samtidigt bidrar de till att skapa den känsla av gemenskap som krävs för att inte politiken ska uppfattas som något enbart för ”proffsen”.
Den svenska demokratin är idag en paradox: Å ena sidan samhällsengagerade medborgare på jakt efter det mest effektiva, meningsfulla deltagandet, å andra sidan politiska partier på jakt efter engagerade sympatisörer redo att rösta på dem. EU-valet visade att svenska folket inte vill bli pratade med, men lyssnade på, för att de ska engagera sig.