Hur många likes får min nakenbild? – Om ungdomars vanor på nätet
Christina Stielli
Som förälder finns det inga genvägar. För att veta vad våra barn och ungdomar gör, hur de mår och vilken kultur de rör sig i ute på nätet måste vi engagera oss i våra barns nätanvändande. Christina Stielli leder oss en bit på vägen och uppmuntrar oss att göra just detta, engagera oss. För som hon säger: ” Vårt ansvar är att, som tidigare och alltid, lära våra barn att bli kloka, empatiska och smarta människor. Även på nätet.”
När du har läst klart det här inspirationsbrevet har det laddats upp ca 160 timmars film på YouTube. Några tusen kvinnor och män har äntligen hittat kärleken, tiotusentals barn har hjälpt varandra med läxor, 800 miljoner emails har skickats och några killar i 14-årsåldern har chattat med en kärnfysiker i Peking om ett skolarbete.
Vi är många som undrar hur vi klarade oss utan internet och våra barn tappar hakan när vi berättar om uppslagsböcker, kartböcker, telefonautomater och en gps-lös värld. De är vana vid den makalöst spännande värld som internet är där så mycket av det vi behöver för stunden finns på en armlängds avstånd. De har varit där länge och är ibland mer bevandrade på nätet än de vuxna som finns i skolan eller hemma. Det är ju som med allt annat som någon gång har varit nytt, barnen och ungdomarna är oftast först.
För de som inte har utforskat nätet som de yngre generationerna har gjort kanske nätet inte alls uppfattas som så fantastiskt utan istället som en gigantisk, obehaglig och hotfull värld. Där barn blir utsatta och kränkta, där näthatet är större än nätkärleken. Som med allt annat finns fram- och baksidor och när rubrikerna är feta och svarta och skriker om övergrepp och mobbning är det lätt att bli rädd och önska begränsningar och regler och många menar att det är internet som är farligt, att det är nätet vi måste göra någonting åt. Och så blir det så felvinklat.
Det viktigaste är att se barnet som sitter där, att ta reda på hur han eller hon mår. Det viktigaste är att engagera sig i vad de gör på nätet, precis som vi engagerar oss i deras intresse för fotboll och ridning. Det viktigaste är att vara nyfiken på nätet, följa med ut och sätta sig in i hur det kan se ut. Känna till vilka arenor de håller till på och vad som händer där. Då är det också lättare att dela upplevelserna som barnen har av vad de möter på internet och att för föräldrar, på ett obesvärat sätt, ta upp vad som har hänt under dagen. Det är lättare att möta diskussioner om vad som hänt i de sociala medierna sedan skolan slutade föregående dag om pedagogerna vet hur det ser ut på Instagram, KiK, facebook och Snapchat.
Med kunskap om nätets fantastiska möjligheter och världar tillsammans med en förståelse och omsorg för det barn som rör sig där kan vi hjälpa en tonåring som är osäker på sig själv och söker bekräftelse. Vi kan vägleda en 11-åring som är beredd att gå långt för att få fler likes än alla andra. Med kompetens om vad som driver barnen i forum och på chattsidor kan vi berätta om vad de måste ta hänsyn till när de lägger upp bilder och djärvt skriver kommentarer som provocerar för att det ibland är enkelt när man inte behöver ha ögonkontakt.
Det finns inga genvägar, det finns inga spionprogram som bevakar vad barnen gör på nätet och inga barnfilter som skyddar dem mot livet. Det finns däremot kunskap att ta till sig, möjligheten att nyfiket titta på den världen våra barn rör sig i och förstå vikten av att vara insatt i den miljö som de betraktar som självklar.
Vårt ansvar ligger i att lära dem att bli kloka och eftertänksamma användare med hjälp av olika strategier vi behöver ha kunskap om. Vi behöver förstå vikten av att veta hur en omröstningskultur kan påverka ett beteende hos en ung människa och att framgång mäts i antal likes. Vårt ansvar är att, som tidigare och alltid, lära våra barn att bli kloka, empatiska och smarta människor. Även på nätet.
Christina Stielli